Drog precis från jobbet för att åka till stallet. Det är grått ute, jag är trött efter jobbet, känner mig hängig och lite ledsen för saker som jag trängt undan länge men gjort sig påminda de senaste dagarna. Allt sånt som gör att mungiporna pekar neråt per automatik och man snubblar 3 gånger på 3 minuter för att man inte orkar lyfta på fötterna eller se vart man går.  Vaknade till ur min håglöshet när någon började gapa och skrika bakom mig på bussen. Alla vände sig om. En tonårskille försökte få bussen -som just stannat- att stanna en gång till. En som råkat somna tänkte jag och suckade stressat inombords. Men han viftade med en matkasse. Och en kvinna försökte förklara för busschauffören men på ett språk som ingen kunde. Han öppnade dörrarna tillslut iaf och killen sprang iväg med kassen, efter den som glömt den, in i Haninge centrum. Det tog tid och jag blev sådär ängslig som jag kan bli ibland, att busschauffören skulle bli stressad och åka mitt i en god gärning. Men han väntade snällt länge och väl och ingen av passagerarna protesterade, o killen kom springande tillbaka och hoppade på igen. Busschauffören tackade glatt. Jag blev glad. En minut senare går jag av vid Handenterminalen, ett av de gråaste blåsigaste deppigaste platser jag vet. Här brukar mina fötter släpa så djupt i cementplattorna att det blir märken. Humöret sjönk tillbaka till under nollstrecket. Apatiskt stenansikte. Bestämde mig för att köpa en as-stor chokladkaka på Pressbyrån. En kille går bakom mig in genom dörren. Här brukar folk bufflas och trängas och bara gå på, lika apatiska som jag kanske. Jag höll upp dörren en sekund så han kunde ta över och han sken upp och sa TACK på ett oväntat jätteglatt vis och det fick mig att le tillbaka. Innuti klev humöret upp några steg på en halv sekund. Medan jag strosade runt och valde godis så kände jag mig lite lättare, jag var så glad för killen som riskerade att missa bussen för att göra en annan okänd människa en god gärning, och för killen som bemödade sig att le för att jag höll upp en dörr fast jag såg så sur ut själv.. O när jag tillslut skulle betala och så hade det bildats en trång kö bakom mig som jag var tvungen att verkligen tränga mig förbi för att komma ut, o ännu en kille (!) gav mig ett snällt leende och gjorde sig artigt liten så jag kom förbi. Jag fattade ingenting!! Handenterminalen som är stenansiktenas högborg, en regngrå eftermiddag och fullt med stressade människor, så får man se två spontana leenden och en fin handling på 3 minuter, lika många som jag snubblar 3 gånger på för att jag går och deppar o stirrar ner i marken. Dessa tre glada saker lyfte helt enkelt mitt humör 100% och klumpen i magen löstes upp. När klumpen lättade så kände jag hur hårt jag spänt mina käkar för att jag var på dåligt humör, och kunde släppa efter i gångjärnen. Skäms lite över mig själv att jag tillåter mig att gräva ner mig så. Och så blir jag så tacksam att det finns folk som är som jag vill vara - och hoppas att jag oftast är! - och det slår mig än en gång hur mycket ett leende kan betyda för en annan människa. Tre av varandra oberoende personer studsade upp mitt tunga humör så det flög ut genom öronen och seglade iväg. Och nu skiner solen också! Eller så är det en hägring -men må så vara!