Elfriede är på ytan ganska enkel historia, om en Elfriede som till det yttre har det ganska gott ställt och står inför sin femtionde födelsedag. Hon tjänar bra, har en fin lägenhet, men är inte riktigt nöjd med tillvaron. Hon har dålig kontakt med sina barn, kollegorna hatar henne och hennes bästa väninna har gått förlorad i självhjälpsträsket. Mörkret sipprar in i Elfriede, omöjligt att hålla på avstånd.
Flera av Åsa Grennvalls tidigare serieromaner har handlat mycket om depression och ångest. Något som är nog så svårt att beskriva dels trovärdigt och dels på ett sätt som inte känns uttjatat, men det är något Grennvall behärskar mycket väl. Som Elfride själv kärnfullt uttrycker det: ”Ljuset måste man alltid leta efter, finna en källa till. Mörkret är alltid där.”
Men även om tungsinnet ligger som ett svart täcke över en under läsningen, finns det en svart humor som hindrar det från att bli för enkelspårigt. Särskilt i Elfriedes interaktion med antagonisten Birgitta - en evigt optimistisk canceröverlevare – gnistrar det till.
Jag har läst alla Åsa Grennvalls böcker och frågan är om det här inte är den bästa. Hennes karaktäristiska svartvita, uttrycksfulla bilder känns igen från hennes tidigare serieromaner, men har blivit lite skarpare. Varje mening känns väl avvägd och jag kom på mig själv med att gå tillbaka till boken flera gånger efter att jag avslutat den, på jakt efter ett särskilt citat eller för att se närmare på en bild jag inte kunde glömma bort.
Av: Fanny Degerfelt
Titel: Elfriede
Författare: Åsa Grennvall
Förlag: Optimal Press
Utgiven: november 2011
Comments (0)
Post new comment