Tenacious D – Rize of the Fenix

Tenacious D är lite som musikvärldens svar på Jim Carrey – antingen så hatar man eller så älskar man dem. De slog igenom 2001 med sin självbetitlade platta med hits som Fuck Her Gently och Dio, som än i dag snurrar hyfsat ofta på rockklubbar. Nu har de släppt sin tredje: Rize of the Fenix, om att de reser sig ur askan.

De som faktiskt har lyssnat har ofta pendlat mellan ”fantastiskt!” och ”är de allvarliga?” eller ”vad håller de på med?”. Pick of Destiny från 2006 var både ett album och en film, om att Tenacious D var världens bästa rockband vilket inte övertygade kritikerkåren. Men mig övertygade de, redan på debuten. Jag gillar Ten D och anser att de som inte ser storheten i bandet är pretentiösa bästvetare utan humor. Även om det är mycket under bältet-humor är det inte allt. Jag gillar deras blandade musik, att de hoppar från mangelgitarrer till hissmusik på en sekund, som i Deth Starr, eller plötsligt lägger in panfljötar i The Ballad Of Hollywood Jack And The Rage Kage, som för övrigt är en söt bästis-historia. Mina favoriter på Rize of the Fenix är Roadie, som så klart är en hyllning till alla råddare där ute, 39, en Springsteen-doftande hyllningslåt till att dejta kvinnor över 39 och så klart titelspåret Rize of the Fenix. Textraden “But what if it’s true? If Tenacious D have died what will we do? And what will we do about all the fans who have the D-tattoo?” gör ju att man inte kan motstå dessa galningar, även om jag måste erkänna att Rize of the Fenix inte är deras bästa album.