Bland regnbågsfärgade skoltröjor och My little pony-dressar

– Men guuud. Har det här kommit tillbaka igen. Vad fuuult. Tänk att man gick runt i sådana här skor!

Hur många gånger har man inte hört det där. Av släktingar, bekanta, av kompisars föräldrar eller av främlingar i illasittande byxor och prasseljacka på närmaste H&M.

Jag blir lika irriterad varje gång. Jag förstår inte grejen. Varför skulle kläderna vara fula bara för att man bar något liknande för tio eller femton år sedan.

Jag minns mitt första modeminne alldeles tydligt. Om man inte räknar med de regnbågsfärgade skoltröjorna och den rosa My little pony-dressen.

 I alla fall. Jag minns att vi var hemma hos morfar. Jag, Emilie, mamma och Anton. Vi satt där i det varma köket kring  bordet med den blommiga plastduken. Det doftade med all säkerhet av kaffe och mandelkubb.

Jag bläddrade i någon veckotidning. Allers eller Damernas värld. För det var det utbudet som fanns. Jag vände blad efter blad tills jag hittade något som fångade min blick. Ett par byxor av ren och skär perfektion. Utsvängda, mjuka, svarta. Tighta över låren och vida där nere. Det var utsvängda tights, som skulle få namnet trumpetbyxa.

Jag visste att jag bara måste ha dem. Och mamma var inte särskilt svår att övertala. Så vi köpte tyg och mamma satte sig framför den gamla symaskinen. Några dagar senare promenerade jag in i klassrummet klädd i min nya skönhet till byxa. Om det här skulle varit en scen ur en ungdomsfilm skulle jag skrida fram mellan skolbänkarna till tonerna av Ace of Base. Till låten The Sign eller Happy nation.

Men det var ingen ungdomsfilm och mina stackars byxor fick inga stående ovationer. Tvärt om. Det var de konstigaste byxorna som skådats i klass 4B på Södraskolan i Åmål.

Och jag blev osäker. Kanske var de inte alls så fina som jag först trott att de var. I fortsättningen använde jag dem bara hemma. Tills en dag, kanske några veckor senare. Kanske några månader senare. Jag minns inte hur det var. Men helt plötsligt gick nästan alla flickor klädda i trumpetbyxor i alla möjliga färger och mönster. Röda, lila, inkamönstrade, svarta med disneymotiv och midnattsblå av krossad sammet.

Jag bestämde mig för att sätta på mig mina svarta älsklingar redan dagen efter. Men lyckan blev kort. När jag drog på mig dem upptäckte jag att de krympt säkert en decimeter. Nu satt de en bra bit ovanför anklarna, och dessutom var de helt noppiga.

Nästan två decennier senare vandrar jag längs shoppinggatan på Friedrichstrasse i Berlin. Jag  går in i en  butik och bläddrar lite förstrött bland galjarna.

Plötsligt får jag syn på dem. Min barndoms kärleksplagg. Lite mindre hemmasydda,  men ack så mjuka. Jag går in i provummet och byter om.

Tighta över låren och utsvängda där nere. De sitter precis som de ska.  Nitton år senare.

Av: Pauline Alexandersson